För skådespelaren, författaren och den tidigare riksdagsledamoten Jani Toivola har klassföreståndaren och historieläraren i högstadiet haft en avgörande roll i livet. Genom lärarens uppmuntran lärde Toivola sig att se sig själv som en människa som kan saker och ting och som har förmåga att lära sig på samma sätt som alla andra.
Jani Toivola minns fortfarande känslan: rädslan, spänningen och ångesten. Under sommaren hade föräldrarna flyttat och han skulle börja i högstadiet i den nya skolan.
Under hela sommaren hade Toivola hört rykten om den nya skolan. Skolan hade dåligt rykte och han skulle troligen bli mobbad ända från första dagen.
– Jag hade redan tidigare varit skolmobbad, så jag hoppades på ett mirakel så att jag inte behöver börja i den nya skolan, minns Toivola.
Jag hade redan tidigare varit skolmobbad, så jag hoppades på ett mirakel så att jag inte behöver börja i den nya skolan.
Hösten kom och skolan började. Ryktena om skolan visade sig vara osanna: de äldre eleverna i skolan var ytterst hjälpsamma och omsorgsfulla, och skolan kändes också i övrigt trygg för Toivola.
– Det som gjorde skolgången i min nya skola alldeles särskild var dock min nya klassföreståndare och historielärare Irmeli, berättar Toivola.
Läraren var inte som vuxna brukar vara
Toivola beskriver Irmeli som en lärare som inte var som vuxna brukar vara. Irmeli var högljudd och skrattade glatt. Hon satt på hörnet av sitt skrivbord och berättade historier om historiens vändpunkter och viktiga personer. Hon hade ståndkrage, högklackade skor och jeans med hål på knäet.
– Jag stirrade på henne och undrade hur en vuxen människa kan ha hål på sina jeans, skrattar Toivola.
Han berättar att han var en ganska dålig och orolig elev i lågstadiet. Han ansåg sig inte vara en människa som kunde lära sig och vara intelligent eller att all kunskap och alla inlärningsmöjligheter fanns till hans förfogande.
– Men Irmeli såg mig på ett sätt som jag inte var van vid. Det sätt på vilket hon betraktade mig genast från första dagen fick mig att känna att jag hörde till gruppen och att skolan, kunskapen och inlärning också var något för mig, minns Toivola.
Irmeli såg mig på ett sätt som jag inte var van vid.
Toivola säger att de som tillhör en minoritet lätt upplever att det finns bara ett rätt sätt att vara en människa i den omgivande världen. Detta rätta sätt är ofta mycket snävt, och även om det är smärtsamt försöker man ändå anpassa sig till den givna formen.
– Det budskap jag ville höra mer än något annat var att jag får stiga in i rummet som den jag är och att jag inte behöver tona bort egenskaper hos mig själv eller dölja min historia. Och att kanske just de drag som skiljer mig från andra kan vara de sidor hos mig som hjälper mig att bättre fokusera på mig själv och att livet i slutändan mer handlar om förmågan att kunna lyssna på sig själv än att av omvärlden be om lov att få vara sig själv.
Det budskap jag ville höra mer än något annat var att jag får stiga in i rummet som den jag är och att jag inte behöver tona bort egenskaper hos mig själv eller dölja min historia.
Läraren uppmuntrade och hjälpte mig tänka
Så småningom blev Toivola intresserad av att läsa och göra läxor. Han vågade för första gången markera på historielektionen och fick beröm för sitt goda svar. Läraren utmanade Toivola och hjälpte honom att tänka ännu längre än svaret.
– Läraren sade att i böckerna finns informationen, men först när informationen möter människan uppstår det tänkande och synpunkter. Jag hade också synpunkter precis som alla andra.
Toivola kände hur hans självkänsla växte för varje dag. Som om han hade fått en andra chans, och han säger också att han såg sig själv med nya ögon. Toivola började satsa på studier och lyckades höja sitt medeltal med över ett helt vitsord.
– Det som hade förändrats var hur jag betraktade mig själv och min relation till kunskap och inlärning. Jag upplever att det var helt Irmelis förtjänst. Hon var den som lyckades tända lamporna inom mig och hon såg på mig med nya ögon och på ett sätt som ingen tidigare hade tittat på mig.
Det som hade förändrats var hur jag betraktade mig själv och min relation till kunskap och inlärning. Jag upplever att det var helt Irmelis förtjänst.
Dottern har öppnat ett nytt perspektiv på lärarnas betydelse
Toivola minns Irmeli som en lärare, som gav honom insikter som har burit honom genom hela hans liv. Likaså anser han att yrkeskunniga lärares arbete och närvaro också i större utsträckning skapar en grund för välfärden i hela samhället.
– Utan lärare skulle Finland vara ett tomt och själlöst land. Det skulle inte finnas människor som har egna tankar eller förmåga att kommunicera med sig själva eller andra människor. Vi skulle inte kunna vidareförädla informationen omkring oss och därigenom skapa nya saker och vi skulle inte ha förmåga att skapa välfärd för oss själva och varandra.
Utan lärare skulle Finland vara ett tomt och själlöst land.
Han säger att han känner tacksamhet mot alla lärare i Finland. Påminnelser om betydelsen av lärarnas arbete får han nu när han följer sin dotters skolgång.
– Jag får konkret njuta av lärarnas arbete genom min egen dotter, som för närvarande går i klass två. Det är en obeskrivlig känsla när jag vet att mitt barn har en lärare som ser henne och ser sådana drag i henne som jag inte alltid själv ser, eftersom jag ser henne på så nära håll. Min dotters lärare är ett stort stöd för mig genom att jag kan ge min dotter utrymme att växa upp till den hon är.